Vet inte varför, men fick ett infall att skriva ett inlägg igen. Mycket har hänt de senaste 3,5 åren. Flytt från Snurrom till Oxhagen till Trekanten. Nu med en egen gräsmatta och allt är väldigt tyst. Skönt.
Inte längre några 1500 meter för att slänga plast… Hade det varit närmare hade jag nog blivit kvar längre i Snurrom. Nu i efterhand ångrar jag att jag inte stannade kvar i Snurrom längre. Jag överskattade bekvämligheten med det centrala läget i Oxhagen, samtidigt som jag underskattade ljudnivån från vägen utanför där. Närheten till skogen är bättre än närheten till ICA Maxi…
Jag är tryggare i mig själv än vad jag var för tre år sedan. Jag känner till mina styrkor och svagheter bättre och vågar numera säga ”nej” till saker som jag verkligen inte vill göra. Visst, jag överanalyserar fortfarande allt som att det vore världens undergång, men jag är medveten om det (och det är i alla fall nåt).
Jag vet inte om detta inlägg är en engångsgrej eller något som jag kommer fortsätta med. Är förvisso ganska skönt i bland att ha någonstans att skriva av sig…